Hönsmamma för en dag

Eller kycklingmamma är väl mer rätt, för jag tog hand om en ”pinto” som varit ett byte för Assi, men som jag räddade.

Det var morgon, vi satt inne i soffan med vidöppna fönster, drack kaffe och jag besökte Blogglandia. Vi hör ju fåglar hela tiden och extra tydligt när fönstren är på vid gavel som de är när vi vill få in den svalare morgonluften i huset.

Den här morgonen var det ett helt annat fågelkvitter. Eller mer fågelskrik kanske. Nyfiken som jag är så tog jag fram Merlin fågelapp och den sa att det var en dvärgörn! Vad roligt, det har vi ju haft besök av tidigare. Men det lät så nära. Tänkte att det kanske var en unge som landat och inte kunde komma iväg igen.

Flyttade datorn från knäet och gick ut på altanen. Där är båda katterna. Och så ser jag den. Den stora fågelungen, som jag då fortfarande trodde var en dvärgörn. Jag litar ju på appen eftersom jag inte kan identifiera fåglar utan den. Och särskilt inte ungar.

Den hade en örnnäsa tyckte jag, så det var inget att fundera på. Vad jag däremot inte förstod var hur Assi hittat den. Han har börjat komma hem efter sina utflykter med ett byte i munnen som han leker med och äter på vår altan. Inte så mysigt. Men det är en bra plats förstår jag, skugga och ganska stor så bytet inte kan gömma sig.

Nåja, jag kunde inte se på hur de båda två stressade den här fågelungen så jag tog upp den. Kupade mina händer omkring den och ja.. sen tänkte jag efter. Hur skulle jag göra nu?! Det var en reflex att rädda den, men nu då? Den blundade där i mina händer, andningen dämpades direkt.

Roger hämtade kattburen, la in några handdukar i den och så satte vi in Pinto i den. Ja nu får han heta så. En skål med vatten ställde vi in också och så lät vi buren stå i uteköket. Men mycket snart så var katterna där och skulle försöka stoppa in tassen i buren, vilket de inte kan eftersom jag vänt öppningen med de större hålen mot väggen. Men den där buren är lätt så jag var rädd de skulle kunna välta den eller flytta den. Oavsett så var det så klart stressande för Pinto. Då ställde jag in buren i hallen. Där är det ju svalare men jag hoppades det skulle vara okej.

När jag sedan hade lite bilder att använda för att bildgoogla så visade det sig att det inte var en dvärgörn. Utan en höna, eller tupp då, um pinto alltså.

Tre grannar omkring oss har hönor, vilka jag messade för att hitta ägaren. Jag fick napp hos grannen mittemot. De har inte sitt hus där, de växlar med att bo i vår by och i Sétubal. På marken mitt emot oss odlar de och de är där väldigt mycket när det är odlingssäsong. De har hönor och änder inhägnade.

Så Assi har med andra ord lyckats komma in i deras fågelinhägnad eller så har Pinto hittat en väg ut. Assi tog hand om den saken och bar alltså hem Pinto till vår altan. Där jag sedan tog hand om honom.

I buren satt han hela dagen, han pep emellanåt men mestadels hoppas jag han var lättad, även om han så klart ville komma till mamma. Först vid 20-tiden var grannen klar med det som han behövde laga i fågelgården och kunde komma och hämta Pinto. Jag hoppas han lever och får växa upp och bli en ståtlig tupp som sedan kommer gala orimliga tider på dygnet.

En kort stund tänkte jag att det vore allt bra mysigt med egna hönor. Men nej, vi ska inte ha fler djur. Jag fick i alla fall vara hönsmamma för en dag och det är en dag jag inte kommer glömma.

Jag räddar livet på många insekter och grodor som hamnar i poolen, men det här var första gången jag räddade livet på något lite större. Det känns fint.