När någon dör så kan det bli tvister mellan arvtagarna. Jag har varit med om det, jag har sett det från sidlinjen och jag har läst mycket om det. Och det är inte vackert!
En del tänker på arvet direkt efter dödsfall, kanske rent av innan dödsfallet. Andra vill och behöver sörja innan dödsboet kan tas om hand. Att det finns olika kunskap, åsikter och önskemål efter ett dödsfall är inte konstigt tänker jag. Så är det ju i de flesta sammanhang. Den stora skillnaden vid ett arvsskifte är att det samtidigt finns en sorg bland parterna, vilken också är olika hos alla.
När Gud kommer med döden, kommer djävulen med arvingarna.
Saker ska värderas och delas upp mellan arvtagarna. Fördelningen kanske inte är fullt reglerad i ett testamente eller så kanske testamentet ifrågasätts. En sak är säker. En arvstvist kan verkligen ta fram de sämsta egenskaperna hos människan.
Girighet. Egoism. Mer?
Jag då?
Tyvärr har jag varit med om detta själv, när min pappa dog. Personer som inte var arvtagare engagerade sig. Personer som inte lät pappa ens kallna innan pengar började diskuteras. Personer som ifrågasatte värdet på saker, enskild egendom och mycket mer. Det fanns personer som misstänkte andra för stöld etc.
Jag behövde gråta. Jag hade tre år innan äntligen fått en relation med min pappa och sörjde honom djupt när han dog. Men jag fick inte utrymme att göra det. Det skulle pratas pengar, värde och fördelning. Djävulen trädde in och jag såg dollartecknen snurra i andras ögon. Girigheten var obehaglig. Det fanns ingen som helst tanke andra i processen, bara saker och pengar. Usch!
För mig är saker ingenting värt. Jag var inte alls intresserad av att tjafsa om prylar. Faktum är att tvisten gick till tingsrätten där rättegången handlade om saker (de hade ett stort hus fullt med prylar). Jag var ingen part i det.
Jag ärvde pengar, precis som alla andra, och de använde jag till att lägga ner jordvärme i vårt hus och aktiekapitalet till vårt första företag. Det var fint att tänka att pappa värmde oss när det var kallt och även gav oss en grundplåt för företaget.
Jag har avsagt mig eventuell arv från min mamma. Finns inget som någonsin kommer få mig att vara delaktig i en arvsuppgörelse.
Jag har också skrivit testamente här i Portugal. Det ska inte finnas några tveksamheter kring eventuellt kvarlåtenskap efter mig. Jag har inga planer på att lägga pengar på hög till några arvtagare. Jag vill leva och använda det kapital jag har jobbat ihop. Men nåt kanske det ändå blir kvar.
Jag tror varken på gud eller djävulen, men det här citatets innebörd har jag verkligen upplevt och förstår precis vad som menas. Tyvärr.
Och du då?
Har du varit med om någon arvstvist? Hur har du gått vidare efter det? Vill du berätta om något arv? Hur tänker du kring arv efter dig?
Du får väldigt gärna reflektera om de här citaten i din blogg. Länka till mig i ditt inlägg och meddela mig gärna med en kommentar här hos mig. Har du ingen blogg får du gärna reflektera i en kommentar, det är alltid uppskattat!
Vill du använda min julkalenderlogga till ditt inlägg så kan du ladda hem den här!
Alla inlägg i julkalender kan du hitta i tidsarkivet för december 2023.
34 svar till ”8. Djävulen träder in”
Jag har inte upplevd någon arvstvist – och det är heller inte aktuellt att jag kommer göra det.
Sorgen har så många uttryck – och det ter sig då ofta ´för några mer rationellt – som att vilja ta arvet direkt. Relationer som är upptagna sent ger ju ett visst perspektiv på det som sker.
Det vore fint om arvsfrågan/dödsboet kunde invänta allas sorgereaktion, men det kan ju ta år. Inte ens i den bästa av världar är det kanske inte alls möjligt.
Bra att du ändå inte brydde dig om sakerna – och att möjligheten till jordvärmen din pappa gav dig. Fin tråd av symbolik i den!
Något för ditt fortsatta livs må bra i det.
Jag såg en dokumentärserie på NRK.play om arv och tvister. Där deltog familjer för att få till klara vägar innan arvgivare gick bort – så arvtagarna redan kände till och visste. En mentor och en advokat fanns med under resan gång. Personlig önskan fick vara med, men då också med kompromiss. Jobbigt värre då det pågick, men till synes frid i slutändan.
Hur länge har girigheten, egoismen funnits? Hur länge kommer det att finnas?
Alltid tror jag, människan är en sammansatt varelse – relationer kan vara komplexa och saknar kanske sammanhang.
Inte vet vi riktigt heller vad som finns i våra gener. Men visst jobbar vi åt det hållet att ta klokare och kanske snällare ställning till oss själva och våra runt om.
Kram
Allas olikheter är svårt att ta hänsyn till i vissa fall. Nä vänta så länge med dödsboet är ju så klart inte aktuellt, men ett par dagar kanske? 🙂 Girighet är nog en av de egenskaperna jag har svårast att acceptera hos andra. Jag hoppas verkligen vi arbetar åt det hållet, det känns rätt att ha den förväntan. Kram!
Fanns inte så mycket efter mina föräldrar, hade nästan svårt att få ihop till begravningen. Däremot häll syrran sig framme då man ska ha något. Fanns en ring syrran tyckte att hennes dotter skulle ha och egentligen hade jag inga problem med det, samtidigt ville inte jag betala för begravningen för att andra skulle ha pengar. Däremot sa jag att det är helt ok att köpa ut det. Vid pappas begravning så skulle det snålas för att inget skulle kosta. Det jobbigaste var nog det som hände efter mitt barnbarns pappa. Hans tjej blev väldigt drabbad och min dotter var beredd på att hjälpa henne. Hon vägrade att höra av sig utan skickar en advokat istället och i det läget ville inte min dotter vara schysst. Enligt lag så tillhörde allt hans dotter och det höll hon fast vid.
Tack för att du delar med dig! Det är jobbiga situationer och du upplever också att citatet stämmer förstår jag.
Arvstvist har varken jag eller min man behövt gå igenom utan allt har bara flutit på bra, när våra föräldrar dött. Och det är vi otroligt tacksamma för.
Visst är det bra, eller till och med nödvändigt, med ett skrivet testamente som reglerar så detaljerat som det bara går,
Vad glad jag är för att ni sluppit möta denna typ av konflikt!
Ingen större tvist, det har gått lugnt till… När svärfar dog, väntade vi med arvet tills frun dog, hon kunde leva ett bra liv i slutet. Sen levde min far i Finland med sin unga fru, lagen helt annat där… så där blev det inte mycket, men frun lever gott.
Arven kommer ofta sent när man har ”sitt på det torra”, har för mycket saker… Det är lite som med lön; de unga som ska bygga bo, behöver egentligen mer lön…
Ja visst vore det bättre med hög lön när en är ung 🙂 Att invänta tills båda parter är borta tycker jag är fint, så har vi skrivit vår önskan.
Hej, jag har läst er blogg sedan den dök upp på husbilsbloggar. Jag känner er inte alls men ni skriver så trevligt o bidrar till många funderingar. Senaste inlägget var både personligt å tänkvärt.msjälv har jag hustru o sex barn som alla har sitt på det ”torra” i livet. Eftersom jag är sjuklig o tio år äldre än min hustru har jag skrivit så att hennes framtid är tatt till vara. Barnen har ju laglott att luta sig mot. Kul att du bjussar på olika ämnen att diskutera
Hej! Varmt tack för dina värmande ord! Vad fint att din hustru är tatt till vara. Tack för att du läser, reflekterar och läser. Och lämnar ett litet avtryck hos mig!
Jag har aldrig varit med i någon arvstvist och det är jag glad för men hört talas om några. Tycker det var väldigt fint när du skrev att ”det var fint att tänka att pappa värmde oss när det var kallt”. Vackra ord!
Tack Anita! Jag har tagit med mig den tanken hit till Portugal faktiskt. Även om det är ett nytt hus och ett annat värmesystem så är liksom den summan öronmärkt hos mig.
Vi har också sett den här girigheten men inte blivit direkt drabbade. Tyvärr har det blivit ren osämja mellan syskon just pga arv och girighet. När mina föräldrar gick bort fanns det inte något att bli osams om och lika skönt var det. De hade istället gett barnbarnen (och även oss barn) en del penninggåvor när de behövde det och fick då också uppleva deras glädje och tacksamhet.
Exakt så där tycker jag det ska vara. Då kan en också välja att inte ta emot en pryl eller annan gåva om en skulle vilja det också.
Ack ja, Anna, du lägger fingret på en sida av mänskligheten som inte är särskilt vacker.
Så sant så, är detta citat. Jag har varit med om det både personligen och från sidan om . Förmodligen blir det en reflektion igen…på något sätt. Meddelar dig när. Du öppnar intressanta luckor, tack för det. Luckor som berör och som visar hur livet är, många gånger om.
Ha en finfin dag- kram!
Tråkigt att du varit med om det också. Ser fram emot din reflektion hos dig. Kul att luckorna berör. Livet är spännande på så många sätt! Kram
Jag har varit med om både negativt och positivt i denna fråga.
När det var negativt var när min farmor gick bort och hennes halvsyskon började att bråka om saker som fanns i hennes hem.
Det positiva var när gubbens biologiska far gick bort. Det fanns ett testamente som hans far och före detta fru hade skrivit till deras gemensamma dotter. Att allt skulle tillfalla henne när båda hade gått bort.
Men när hon och gubben var och skulle ordna upp alla papper och allt annat, så säger hon att allt ska delas lika. Juristen blev lite paff och frågade om hon hade hört rätt. Ja, det hade hon, sa systern.
Kram Carin
Tack för att du delar med dig. Det var ju fantastiskt fint av systern! Mer sånt! Kram
Tyvärr är det inte alls ovanligt med arvstvister och speciellt när det finns gott om tillgångar i dödsboet. När min mormor dog ärvde min mamma hennes sommarstuga utifrån taxeringsvärde. Anledningen var att min pappa hade skött stugan och utfört allt praktiskt arbete under trettio år. Ingen av systrarna hade visat något intresse. Det blev inga diskussioner då men drygt tjugo år senare tog en av systrarna upp det och tyckte det var orättvist. Nu var det min mormors önskan så det var inget att säga om saken men taggen satt där hos ena systern.
När våra föräldrar dog fungerade allt friktionsfritt vilket var skönt. Så borde det alltid vara men nej, verkligheten är en annan.
Trevlig fredag!
Det är alldeles för vanligt. Tråkigt att sånt kommer upp 20 år efteråt! Precis sett På Spåret, som varje fredag!
Jag har inte upplevt någon arvstrid personligen. men mina bröder som hade två halvbröder på pappans sida hade mycket bråk, då pappan dog, och även då hans nya fru dog. Själv har jag inte brytt mej så mycket om hur arven delats upp, min pappa var en elak människa och han gav allt av värde till min syster medan han levde, jag hade kunnat bestrida det efteråt, men gjorde det inte, ville han ha det så och vara elak in i döden så fick han väl vara det. Hon är också borta nu, och det fanns väl ett par småsaker jag ville haft från barndomshemmet, men sa inget till hennes barn om det heller.
Kram
Vad skönt att du sluppit det! Tack för att du delar med dig av din upplevelse med din far. Kram
Det kryper i mig av frustration när jag läser om det du har varit med om. Jag förstår det helt enkelt inte. Men det är klart att det kan bli problem om det t ex finns särkullbarn som har rätt att få ut arv även om det finns en äka make/maka kvar i livet.
När min pappa dog fick vi tre döttrar en summa var av vår mamma men det var på hennes initiativ. När sedan vår mamma dog tänkte jag inte ens tanken att vi systrar inte skulle komma överens. Då hade redan mina två systrar sagt till mamma att det bästa vore om jag, som bodde här i Jämtland (de andra bor i Östergötland) fick stugan i Optand som våra farföräldrar byggde på 30-talet. På så sätt kunde de också ha den kvar. Alternativet var att sälja och dela på pengarna för att äga tillsammans ville ingen av oss. Det slutade med att jag fick stugan med sjötomt och lika mycket pengar som de andra och jag hörde aldrig att någon var missbelåten. Det kom ju inte heller som en önskan från min sida. Det fungerade väldigt bra och mina systrar med familjer fick tillgång till stugan när de hade möjlighet att åka dit. Jag och min man renoverade stugan och flyttade dit permanent de sista fem åren i hans liv. När han dog sålde jag och gav mina systrar varsin liten kompensation och samtidigt fick mina barn också ta del av det försäljningen gav. Ingen hade förväntat sig det och alla blev nöjda. Inga arvstvister alltså och jag vet att mina barn kommer överens när det är dags att ärva mig. Jag har hotat med att komma och spöka för dem om de bråkar 😀 Jag funderar inte ens på att skriva testamente för jag vet att de sköter det bra. Men är man sambo eller har särkullbarn så bör man absolut skriva testamente. Där kan det bli många tvister även om alla är sams från början. Klokt av dig att undvika framtida bråk genom att förekomma med ett testamente.
Kram
Jag har en del i min ryggsäck 🙂 Vad fint av din mamma och även av dig sen när du sålde stugan. Tack för att du delar med dig! Kram
Det är väl tyvärr mycket vanligt detta. Som du skriver, det är som om människan ibland kan bli till sitt allra värsta efter ett dödsfall och där arv finns att hämta. Det är verkligen så solkigt.
Har inte, tack och lov, varit med om det själv. HOPPAS att jg ska få slippa sådant. Men man vet ju aldrig. Min mamma lever ännu, när man pappa dog gick ju allt till henne. När hon dör hoppas jag att jag och mina tre syskon ska göra upp i lugn och ro.
Smart med testamente också, mycket bra. Har ett barn, och hon ärver det vi har en dag. Men jag tycker som du, lev upp det du har! Lev och låt leva medan du finns i livet. Peter hade en moster som dog för länge sen, hon sparade och gnetade som sjuksköterska, inga barn, unnade sig väldigt lite. Men när hon dog gick världens arv ut till alla syskonbarn. Och sne kom ännu en summa senare. Stora summor, vi lade grundplåten till vårt hus tack vare hennes arv + en ny bil. Så du förstår, det var inga småsummor. OCH där hade hon gått och snålat ett helt liv. Är det inte sorgligt ändå?
Kram Anna, glad ändå att du och dina pappa fick några fina år efter att ni hittat tillbaka till varandra igen.
Vad glad jag blir att du inte varit med om det och hoppas du slipper! Men vad tragiskt med mostern ändå. Att hon snålade när hon hade kapital. Det gör mig ledsen faktiskt. Jag är väldigt glad för de åren jag fick med min pappa. Kram
Har ingen sådan erfarenhet vid arv som tur är, ruggans trist när det sker tycker jag.
Vi har också skrivit testamente, det blir som det skulle även utan testamente men det ska inte bli minsta tjafs över hur vi vill ha det.
Ha det fint nu Anna.
Vad bra att du sluppit vara med i en arvstvist. Bra med testamente!
Jag beklagar att du inte fick sörja din pappa ifred utan andras girighet förstörde det.
Jag har varit med om tjafs kring arvet. Det fulaste tycker jag var från en person som inte visat något större intresse av att ha kontakt med sin pappa, men när det var dags för arvet och pengarna- då fanns det minsann engagemang.
Tack! Ja, det där beteendet är verkligen så vidrigt att se och uppleva. Så tråkigt att du fått uppleva girigheten på så nära håll också.
Jag har klarat mig lätt undan, varken min mamma eller pappa lämnade något efter sig. Mammas bohag var inget värt då hon snabbt avled i en ålder av 48 år, hon jobbade och åkte på semester, helt rätt. Pappa har fem barn med tre kvinnor men ägde ingenting, bodde i hyreslägenhet o efterlämnade en fru.Det blir lika enkelt när jag dör, dottern är enda arvinge och hon får i bästa fall tillräckligt med slantar för att bekosta begravningen. Visst hade jag gärna ärvt en förmögenhet, men det har liksom från början stått klart att inget finns, så jag har sluppit den jobbiga situationen som många hamnar i.
Vad skönt du sluppit vara delaktig i en arvstvist! Tack för att du delar med dig!
Jo då, den där djävulen har jag råkat ut för ett par gånger. Den första gången innebar att jag tappade kontakten med min egen pappa ett par år men vi har bra relation idag. Det andra besöket av djävulen var när min mamma gick bort vilket lett till att jag inte har kontakt med halvsyskon och något jag kommer undvika så länge dom har kvar sin pappa, dvs mannen min mamma var gift med. En riktig psykopat och narcissist. Hoppas att jag aldrig kommer möta den där djävulen igen. En riktigt oskön person.
Trist att du också mött den där j-ln! Vi får hålla oss på avstånd från den i fortsättningen.