Han hörde mig

I fredagskväll när vi satt och tittade på solnedgången, lyssnade på musik på högtalaren på verandan och småpratade lättade jag mitt hjärta för Roger om hur ledsen jag kände mig över att Assi var borta igen.

Han är en vagabond vår fina gingerkatt, han har nog en hel del vilda gener från sin mamma som gör att han drar iväg. Misstänker jag. Syrran Sombri stannar ju hemma jämt, är aldrig längre bort än att hon kan höra mig ropa.

Första gången Assi försvann var han borta i fem veckor, det var vintern 2024. Då var jag övertygad om att han var förlorad, men han kom hem lagom till jul. Efter det har han gett sig iväg på allt från en till fem nätter, med jämna mellanrum. Han var dock hemma hela vintern, i kyla och regn har nog den torra sängen i förrådet varit det bästa valet. Sen skadade han benet och höll sig väldigt stilla i ett par veckor, inte så att han inte kunde röra sig, men han haltade. Tror inte han jagade så mycket för att han åt rätt bra av maten.

Så när vi satt där på verandan i fredags så sa jag som sagt till Roger att jag var ledsen, att jag verkligen behövde ett livstecken från Assi. Även om jag innerst inne trodde att han tagit sig en längre lov den här gången eftersom han varit hemma så mycket, så tog tanken om att han kanske skadat sig en större plats än vanligt.

På lördagsmorgonen vaknade jag 6:45 av ett mjau och sedan lite klingande från grillbesticken som hänger på grillen på verandan. Assi! var det första jag tänkte, mjauet var hans det var jag nästan helt säker på och han är oftast den som även slickar på grillbesticken.

Jag försökte somna om, men längtan efter att få se om det var han eller inte gjorde att det var omöjligt. Jag gick upp och när klockan passerat 8 så gick jag ner till förrådet. Där log Assi så gott och sov i sin säng, vilken glädje! Han tittade upp på mig och blinkade långsamt. Jag klappade honom och han reste sig upp och strök sig mot mig. Jag lyfte upp honom i famnen och han började spinna direkt, blundande och ville stryka huvudet mot min hand, mot mitt ansikte och mot allt som hörde till mig.

Vi var båda väldigt glada att vara tillsammans igen. Jag är oerhört tacksam att han har så bra hörsel att han hörde mig säga att jag ville att han skulle komma hem. Eller så kände han också att han den här gången gjort en lite för lång tur och saknade mig också.

När jag tyckte det var dags att låta honom somna om så var det han som inte kunde det, han sprang istället ut efter mig. Jag lyfte då upp honom igen och bar honom genom huset (ja ibland gör jag så) och ut på balkongen. Där satt vi och njöt av morgonsolen tillsammans. Han hade svårt att komma till ro, ville buffa huvudet mot min klappande hand hela tiden. Men till slut somnade han och jag andades djupare och njöt extra mycket av morgonkaffet som Roger serverade där ute till mig.

Sombri var ute och jagade, men när hon kom hem så fick hon så klart sitt kel också, sedan sov de tillsammans i förrådet hela förmiddagen. När jag sedan lagat lunchen och vi skulle sätta oss och äta så hörde vi hur Assi jamade. Samtidigt som han gick från förrådet mot oss på verandan så jamade han. Han hoppade direkt upp i mitt knä, trampade länge och ordentligt på min mage och sen somnade han. Gullegrisen!

Hur länge han är hemma denna gången är det ingen som vet, men jag mår i alla fall som allra bäst när han är hemma.

Idag fyller de tre år, syskonen Assi & Sombri! Vi tror det i alla fall, för vi hittade dem i komposten den 23 april och då var de mycket små. Vi har i alla fall bestämt att det är den 20 april som är deras födelsedag! Hipp hipp hurra gosingar, tack för att ni valt oss!