Mitt motto: acceptera, anpassa och accelerera

Mitt eget myntade motto Acceptera, Anpassa & Accelerera är viktigt för mig. Det hjälper mig mycket i olika situationer och idag vill jag förtydliga och bre ut det lite mer än jag tidigare gjort.

Livet är en sträcka av utveckling, med avsikter, utsikter och insikter i en salig blandning. Varje händelse som skakar om blir till ytterligare steg i livet. För mig är det meningen med livet, att leva det med aktiva beslut. Ett liv som bara rullar på är inte mitt sätt att leva.

Det här mottot hjälper mig att leva så som jag vill och behöver. Det hjälper mig att inte bli en slagpåse eller ett offer. Att ta de där besluten som gör även tunga saker lite lättare att bära och hantera.

Acceptera

Acceptans är otroligt viktigt för mig och mitt mående. Jag vill påstå att jag är bra på det. Jag gräver inte ner mig eller analyserar sönder saker. Det är helt okej att inte förstå allt, men jag kan acceptera och förhoppningsvis också respektera.

Jag tar ansvar för mina ord och mitt agerande, när jag sårat någon ber jag om ursäkt och försöker lära mig av det. Jag behöver acceptera att mitt beteende inte var vänligt och inse att jag har saker att jobba med. Eftersom jag är ganska dålig på att läsa av andra människor behöver jag en omgivning som är rak och ärlig, som talar om för mig när jag gjort fel.

Behöver också acceptera att andras ord och agerande ligger hos dem, inte hos mig. När andra sårat mig och jag påtalat det men de inte tar ansvar för det så accepterar jag att det är så. Det ligger hos dem. Inte hos mig. Mitt motto har hjälpt mig acceptera det jag inte kan förändra.

Jag har ett stort kontrollbehov, något jag har arbetat med ganska mycket de senare åren. Att använda mantrat ”let them” har hjälpt mig mycket. Att acceptera att jag inte kan ha kontroll på andras val och processer t.ex. Katterna har faktiskt hjälpt mig en del med det här också, för jag kan inte styra dem, jag kan inte tvinga dem att sova på de platser jag skapat. De får göra som de vill och jag tänker ”let them” .

Accepterandes effekt är något jag tror många av oss är medvetna om, troligen finns det fler därute som precis som jag arbetar med just det steget i vissa situationer, för det är inte något som händer av sig själv, det är en process.

För mig stannar det inte där dock. Jag fortsätter till nästa steg.

Anpassa

När acceptansen finns där så behövs det ofta göras anpassningar. Kompromisser, handlingar, bearbetning eller kanske samtal. Oavsett vad som krävs så är detta steg väldigt viktigt för mig. Genom min acceptans så öppnas nya dörrar att kika in genom.

Nu drar min kreativitet igång, här tar jag ut svängarna, hittar nya vägar, lär mig nya saker om mig själv och andra. Visst, ibland är det bara att gilla läget, men det är också en anpassning till situationen.

Kanske acceptansen innebär mycket smärta, då kan anpassningen vara att jag inte planerar in något socialt umgänge ett tag framöver utan istället skapar utrymme för den stillhet jag behöver.

Om det är en relation som behöver anpassas, så krävs det ju att den andra personen är i den här fasen också. Det är inget jag kan påverka, vi har alla olika processer, även om jag blir otålig om vi inte är i fas. Då behöver jag gå tillbaka till stadiet av accepterande en sväng till och återigen landa i att det är utom min kontroll. Om relationen är viktig för mig så behöver jag acceptera att jag behöver vänta.

Att acceptera att jag inte har råd att bo vid havet var svårt, men när jag väl kommit dit och gick igenom anpassningsfasen så såg jag helt nya värden av att inte bo vid havet.

Vi ökade farten och vi bredsladdade. Vi accelererade.

Accelerera

Räcker det inte med att acceptera och anpassa livet efter situationen som en accepterat kanske du tänker. Men jag tycker inte det. I alla fall inte alltid. Det beror så klart på vad det är för situation som jag har accepterat och anpassat.

Ofta så känner jag en enorm lättnad när jag kommit förbi anpassningen. När jag kan lägga något bakom mig, med ny erfarenhet och kanske kunskap i bagaget. Då ökar jag takten, accelererar för fullt. Lättnad, glädje och skratt tar stor plats och det ger ytterligare ökad kreativitet, jag planerar för fullt och kör på. Livet har kommit in i en ny dimension och jag njuter av att vara där jag är. Jag går utanför bekvämlighetszonen, utmanar mig själv och gasar.

Om jag tar huset som exempel igen så innebar accelererandet en fas där vi gick all-in och letade hus längre in i landet. Vi hade inte bara accepterat att vi inte har råd att bo vid havet, vi hade hittat nya värden i anpassningsfasen, vilka vi nu kunde längta efter i sökandet av vårt hem. Jag tänker att om vi stannat vid accepterandet så hade vi aldrig hittat det här huset. De tre stegen gör processen komplett, bara ett av dem räcker sällan för mig.

Jag ser sällan bakåt, grottar inte ner mig i det som varit. Det är mycket tack vara de här stegen. Sen finns det självfallet saker som gör att stegen är svåra att ta. Där accepterandet kanske tar flera år. Det finns inget rätt eller fel, men för mig finns det i alla fall en tydlig väg för vart jag ska.

Att komma till sista fasen, till accelererandet, där jag kan öka farten och känna vinden i ansiktet med cabben nerfälld, det är målbilden och det är belöningen. Det är så här jag vill leva, detta motto ger mig en dynamik jag gillar, det öppnar upp för så mycket förändring och jag ser med spänning fram emot varje dag, mot varje nytt beslut.

Har du ett motto som du känner hjälper dig i olika situationer i livet?