Vykort i veckans mening

Vykort i veckans mening

När jag läser böcker fastnar jag ibland på meningar som jag behöver tänka till kring. Reflektera och spinna vidare på.

Det finns fler som gör så, t.ex SkrivRobert som till och med har skapat ett tema på lördagar kring det. Och eftersom jag precis hade en sån upplevelse hänger jag på!

Bok: Daisys gamla folkabuss
Författare: Ali McNamara
Genre: Feelgood

Meningen jag fastnade för

Nåt sånt skulle aldrig kunna hända i dag – allas sms och mejl kommer bara att raderas i framtiden. Det kommer inte att finnas nåt kvar som bevisar folks kärlek för varandra, vilket är synd.

Det syftas på en hög med vykort fulla av kärlek avsedda för en och samma person.

Min reflektion

Det ligger en hel del viktigt i den där meningen tycker jag. Men jag tror inte vykort är lösningen, för även brev och vykort slängs. Kanske inte lika lättvindigt som ett mejl, i och för sig.

Mejl kanske sparas, finns ju möjlighet att spara ner som .pdf. Frågan är dock hur lättillgängligt allt digitalt är för de som lämnas kvar. Vykort är ju mer lättillgängligt helt klart.

För egen del fyller bloggen funktionen med att dokumentera mitt liv digitalt. Lättillgängligt för alla. Den finns här så länge någon betalar fakturan från webbhotellet. Det kan med andra ord efterlevande välja att göra och därmed låta min historia finnas kvar. Tycker om tanken på att de som inte hann lära känna mig när jag levde faktiskt kan göra det i efterhand. Om de vill. Tänker att jag gärna hade läst bloggar från ex. mormor och farmor. Att få lära känna dem på nytt, när jag är vuxen, då jag troligen skulle ta till mig deras liv på ett annat sätt än jag gjorde som barn.

Har du reflekterat över det här. Finns det något kvar av dig och dina tankar? Är det ens viktigt?

Bilden är en bild jag tycker är vacker som ett vykort, en av alla vyer i Porto Covo.

Publicerat:

i:

24 svar till “Vykort i veckans mening”

  1. Fint att läsa dina funderingar.
    Jag gläds än idag åt gamla brev och vykort som jag fått under mitt liv och de första så tidigt som 1949. Dessa handskrivna brev och vykort med prydlig och sirlig skrivstil från mina far och morföräldrar och släktingar betyder mycket och berättar en hel del. Likaså brev och vykort jag fått från mina föräldrar och vänner.
    Fick häromdagen ett vykort från barnbarnen som då var i Grekland och blev jätteglad.
    Vad gäller bloggen så finns den ju inläggen kvar ett bra tag på ”nätet” även om inga nya inlägg skrivs.
    Vet inte om jag tycker att det är viktigt att det digitala finns kvar från min tid men däremot brev och annat. Skriver också en sorts dagbok nägra gånger i veckan och den finns kvar om någon vill läsa.
    Känns för mig som om det handskrivna är mindre sårbart än det som finns digitalt. Det digitala kan ku försvinna med att någon ”klipper av sladden”.
    Men visst tycker jag det digitala i form av mina två bloggar som jag haft sedan 2007 är roligt att titta i. Inte minst alla resor.

    • Jag föredrar det digitala, men blir väldigt glad för vanlig post också. Du verkar ha både hängslen och livrem med digital blogg och dagbok, inspirerande! Att någon klipper av sladden känns inte som en risk tycker jag, för om det händer är inte förlusten av min historia den största krisen.

  2. På något sätt är det tragiskt att så många människoöden bara glöms bort! Tänk vad intressant det vore om alla, med lite speciellt liv, skrev en bok om sitt liv. Jag tänker speciellt på min mor som upplevde så mycket intressant under sitt liv. Hon kom från Finland och var aktiv lotta under andra världskriget. Under en period så var Finland allierad med Tyskland och min mor blev stationerad i Estland (där hon för övrigt träffade min estniska far) och fick arbeta som personlig tolk åt en obersturmbahnfuehrer Stumpf. Många var de gånger som vi syskon lyssnade till mammas berättelser och min äldre bror funderade i tidig ålder på att skriva ner mammas berättelser. Tyvärr blev det aldrig av. Men nog hade det blivit en intressant bok om en intressant människas levnadsöde.
    När jag själv tänker tillbaka på mitt liv, så kommer ofta tanken att jag också skulle kunna skriva ner min levnadshistoria. Tänk så mycket jag har varit med om, som ingen annan kommer att få ta del av! Mina döttrar har inget som helst intresse av att veta vad deras far har varit med om.
    Nu finns det ju så klart möjligheten att spara mycket med foton. Men själv är jag väldigt dålig på detta. Och när jag skilde mig i Sverige och emigrerade till Brasilien så lämnades allt kvar hos ex-frun och blev troligen slängt ganska snart. Döttrarna tog i alla fall inte vara på någonting efter farsan.
    Historierna om mitt liv kommer med största sannolikhet tids nog att vara ett minne blott, vilket ju är både synd och tråkigt. Alltså så kommer jag uppenbarligen att på något sätt ha levt i onödan då nästan allt jag har upplevt kommer att gå förlorat till ingen nytta.
    Men vem skulle förresten vara intresserad av att läsa en bok om mitt liv och mitt levnadsöde?
    Tänk på alla andra miljoners liv och levnadsöde som för all framtid har raderats och kommer att raderas!
    Väldigt synd tycker jag!

    • Jag har inte heller något intresse av att spara saker från tidigare generationer bara för att. Tänker dina döttrar säkert skulle vara intresserad av ditt liv när de blivit äldre. Kanske du ska starta en blogg och börja berätta!

  3. Ack ja, de klassiska buntarna med kärleksbrev ombundna med sidenband, de lär man bara hitta i romaner framöver – och då i romaner som skildrar gångna tider …

  4. När vi var på Nordkap för några dagar sedan pratade vi just om de handskrivna vykort, försedda med vackra frimärken, som skrevs förr med hälsningar från när och fjärran.
    Jag är så glad åt vår blogg som fungerar lite som en dagbok, men jag tror inte kommande generationer har så stort intresse för vad vi har gjort och tänkt….

    • Kanske inte, men samtidigt finns den där. OM det är någon som skulle vilja läsa. Det är ju samma sak med en hög av vykort, inte säkert någon vill läsa det heller i framtiden.

  5. Vilket vackert foto! Fantastiskt! Kanske sparas inte allt, men å andra sidan skriver man så mycket idag (istället för att prata i telefon i vissa fall kanske), så det skulle kanske bli lite väl mycket om allt sparades …

  6. Nej det har jag inte ”ork” till längre.
    Jag skrev ju ganska mycket i reseguiden.se när jag emigrerade och det blev en hel del text och massor med bilder dessutom. Det höll i sig under några år, men sedan svalnade intresset.

    Mina döttrar kommer nog aldrig att visa intresse för mig då dom är lika envisa som deras far! 🙂

  7. Rubrikbilden tillika vykortet är helt fantastiskt. Jag skrev ju häromdagen att du är en otroligt duktig fotograf så…
    Ett handskrivet brev/vykort kan aldrig ersätta ett mejl eller en blogg, Instagram med mera. Men ack så mycket enklare det är. Minns du när man på 1970-1990-talet skrev minst 40 vykort från semestern hem till familj och kompisar. Det tog ju en sådan tid. Det slipper man ju tack och lov idag. Men charmigt är det då inte med ”digital post”. Dessutom kan jag knappt skriva nåt för hand längre…

    • Tack BP! Jag tycker det är roligt att fota och kanske det är en hobby jag vill utveckla mer framöver. Nej, jag håller med, det kan inte ersättas. Ja jag minns att jag skickade vykort 🙂 Svårt att köpa vykort idag till och med. Finns inte lite lättillgängligt. Det digitala är fantastiskt på så många sätt, men nej charmigt är det verkligen inte.

  8. Jag kommer att tänka på Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan. Om de hade skickat mejl och sms till varandra så hade vi inte fått veta något om deras kärlek och deras tankar.

  9. Jag har funderat en hel del över just det här som du tar upp i ditt inlägg.
    I viss mån har jag gjort något åt det; sådant som mina barn kan ha glädje av att läsa och ta till sig längre fram eller redan nu, har jag sparat och fortsätter jobba på att få ihop på ett bra sätt för deras skull.
    Personligen har jag alltid varit intresserad av andra människors/släktingars öden och jag har också skrivit en del om det, sänt vidare till Folkminnesförbundet i Finland, Svenska Litteraturföreningen i Helsingfors ( p.g.a att personerna det renskrivna har handlat om har varit från Finland och den sydöstra skärgården där). Ursprungsbreven har också sänts med men de vill väldigt gärna att man renskriver, vilket jag gärna har gjort, det blir ju grundligt läst samtidigt. Förståelse för andra människors liv om hur det var en gång har bara blivit större. Insikten om att allt kan försvinna om man inte gör någonting aktivt medan man själv lever av den typen av material är stor och jag har ett digert, intressant jobb framför mig att skriva om ett par resor med bil genom Finland, norra Sverige och nordNorge, lägga ihop med foton som hör till.
    Personligen får bloggen duga så här allmänt för min egen del. Någon bok tror jag aldrig att jag skriver om mitt liv och mina nära och kära. Det är ett intressant ämne du berör! Ett viktigt också.

    • Vilket arbete du gör och har gjort med att beskriva livsöden. Kanske det är ens egen stigande ålder som ökar intresset eller så är det att vi bor i en annan kultur nu som gör det? Kanske en kombo 🙂 Jag är nämligen också mycket mer intresserad av det numera. Mitt nästa steg är att digitalisera alla gamla fotografier. Privata saker som jag inte bloggar om finns sparade i digitala dokument. Tack för allt du delar med dig av!

  10. Sen beror det ju på hur internet kommer att utvecklas. Finns ju en del fiktiva framtidsvisioner om hur liv på sätt och vis kan leva kvar digitalt, eller som uppladdad version, något som även kan upplevas dystopiskt och skrämmande. Fast i befintligt form är det ju kortvarigt. Och visst uppskattar man de riktigt gamla brevkorten med sirliga hälsningar, särskilt de riktigt gamla från slutet och början av sekelskiftet, då brevkortsskickandet var så intensivt, lustigt och vackert. 🙂

Translate »