Så less på att stå på campingen i Luz nu. Därför bestämde vi i onsdags kväll att vi på torsdagen skulle köra till Silves ställplats istället och få lite andra omgivningar.

I vår hjärna är vi ju hemma oavsett var vi är, eftersom vi bor i vanen. Men på torsdagsmorgonen kom insikten. Det är inte bara corona-tider, det är dessutom lockdown här i Portugal. I hela landet.

Det innebär så klart att onödiga resor inte ska göras. Det hade vi lyckats förtränga. För vi lever isolerat sedan länge, gör inga onödiga resor, vi handlar en gång per vecka och bara Roger går in i affären medan jag väntar i bilen. På samma utflykt tankar vi om det är nödvändigt (värmaren går på diesel). Annars är vi i och vid vanen.

Att byta boplats är kanske tillåtet, vi ser det komma in och åka husbilar på campingen. Men vid närmare eftertanke, när vi sovit på saken, insåg vi att vi skulle öka risken för smitta, ifall vi har blivit smittade när vi var och handlade på onsdagen t.ex. Dessutom utsätter vi oss själva för ny smitta, av nya människor som använder servicehuset eller handlar i affären i Silves.

Så bara för att vi har tråkigt, för att vi väntar otåligt på att få nycklarna till huset och tycker tiden kryper fram så ger det oss självfallet inte rätten att nonchalera (eller som i det här fallet förtränga) reglerna och på något sätt anpassa dem för vår egen vinnings skull. Vi är i detta tillsammans och alla måste tänka till och göra uppoffringar, självfallet vi också. Som Portugals president ungefär sa, ”om du inte har en skillnad i din vardag så gör du inte tillräckligt.”

Vi stannar med andra ord i Luz tills lockdown upphör (ny period på två veckor har precis startat) eller att vi får nycklarna till huset.

Uttråkade är vi allihopa, allihopa… jag med, du med…

Photo by Sepp Rutz on Unsplash