För två år sedan skrev jag ett inlägg om mina tankar inför döden. Och nu är jag inne i tankarna för vad som händer om jag är den som blir ensam kvar. Inte för att jag känner det är någon risk eller är nära, men döden och livet är båda två samtidigt i mina tankar.
Idag utvecklar jag tankarna och vill få ner på pränt hur jag tänker kring mitt liv om jag skulle bli ensam kvar. Om det är så här det blir eller inte vet jag ju inte, det kan ju kännas helt annorlunda om och när jag hamnar i den situationen.
Som bloggare är ju skrivandet en del av att hantera känslorna så ja, det här är vad jag känner nu. Vad jag tänker att jag kanske gör om jag blir ensam kvar, om något av det absolut värsta som kan hända faktiskt händer.
Jag är faktiskt ändå glad att jag kan tänka tankarna, att jag kan låta dem spinna en stund, innan jag landar i verkligheten igen och kryper in i Rogers trygga famn.
Vad göra?
Kanske jag skulle vilja ta tag i min bucket list. Gå caminon eller sätta mig på ett tåg och se vart jag hamnar. Men frågan är om jag klarar det, trygghetsjunkie som jag är, om Roger är borta är min nuvarande trygghet säkert långt borta också, men jag hoppas och tror att jag på sikt kan bygga upp en annan typ av trygghet.
Att tänka tanken att det finns sådant som jag faktiskt vill göra även om jag är ensam kvar är en trygghet i sig. Att jag inte känner att mitt liv är slut även om Rogers skulle vara det.
Boendet
Jag är ganska övertygad om att jag skulle flytta härifrån. Det är för mycket arbete för en person först och främst. Men jag tror också att jag skulle ha svårt att gå vidare i livet om jag bodde kvar här i vårt gemensamt skapade paradis.
Men om katterna lever tänker jag säkert helt annorlunda, för de skulle med all säkerhet vara den största trösten för mig i sorgen.
Lägenhet
Tror att jag hamnar i en lägenhet. Här i Portugal vill jag fortsätta bo, men jag tror inte det är aktuellt med ett hus om jag är ensam.
En modern lägenhet som har bekvämligheterna jag vill ha: värmesystem och isolerat, balkong/takterass och med tillgång till pool/hav t.ex. I en by eller litet samhälle, inte som i nedan bild som är tagen i Faro.
Kanske jag skulle hamna i Estremoz, Silves eller Setúbal till exempel.
På hjul
Ibland tänker jag att om jag är ensam så kanske jag bara ska sälja allt och igen flytta in i en husbil och känna mig för vad jag vill göra och bo. Att ta ett sabbatsår i ett sammanhang som jag ändå känner mig hemma i, även om jag inte gillar campingar. Men då skulle jag inte vara ensam, det skulle alltid finnas liv omkring mig.
Kollektiv
Jag skulle nog kunna tänka mig att bo i ett litet kollektiv av något slag. Kanske jag skulle starta ett själv för singlar över en viss ålder. En spännande och kul tanke tycker jag. Att dela livets glädje och svårigheter med vänner.
Ekonomin
Jag har tillräcklig pension för att klara mig själv, även om jag inte skulle ha råd med några utsvävningar. Finns även ett kapital i huset för att klara en flytt av något slag.
Kärlek
Rent generellt så ser jag ingen anledning till att motarbeta känslorna för en ny kärlek om det skulle komma om jag är ensam kvar. Att vara just ensam är inget att sträva efter tänker jag.
Däremot kan jag så klart inte se mig tillsammans med någon annan man. Det blir vad det blir, och oavsett så skulle en annan man ha en svår uppgift, att ständigt bli jämförd med min fantastiska Roger.
Tror inte jag vill bli sambo igen och inte heller gifta mig igen.
Har du tänkt såna här tankar någongång? Låter du dem snurra vidare eller slår du bort dem för att det känns skrämmande och avlägset?
Översta bilden är från i veckan då jag kunde njuta av kvällssolen igen, utan att bli för varm. Jag satt där ensam på altanen och tänkte de här tankarna.
38 kommentarer till ”Om jag blir ensam kvar”
Det är förståeliga tankar för förr eller senare kommer det att hända för den ena eller den andra i en relation. Naturligtvis innebär det förändringar på olika plan och bostaden är en sådan. En del tycker det är en tröst att bo kvar medan andra tycker det är för jobbigt. Rätt eller fel finns naturligtvis inte oavsett vad det gäller. Sedan handlar det nog mycket om ålder också tror jag. Min mamma blev änka när hon var 59 år och det är skillnad mot om hon hade varit 80. Själv tror jag inte att jag skulle vilja bor kvar i vårt hus men vem vet…
Önskar en fin lördag
Kram
Så rätt du har, det finns inget rätt eller fel och ja det beror så klart på åldern. Tack för att du delar med dig. Kram!
Jag har absolut tänkt tanken, för att vara mentalt förberedd på något sätt. Har lärt mig att livet kan vända snabbt, så jag tar inte längre något för givet. Vi styr inte över andra, så även olyckor kan hända.
Om jag skulle bli själv och våra vuxna barn är i en trygg livssituation skulle jag flytta till vårt boende i Spanien, för där mår jag väldigt bra. Även när jag är där ensam. Det är vår gemensamma dröm, men utformat mycket från mina tankar, så visuellt är det min dröm.
Där skulle jag kunna odla lite mer och vara i min trädgård året runt på ett annat sätt än i Sverige.
Att åtminstone ha en plan är att skydda sig själv och känna trygghet. Det hjälper iallafall mig.
Kram
Jag känner så igen mig i det du skriver. Och ja att ha en plan för att hitta trygghet är definitivt en bra sak. Tack för att du delar med dig! Kram
Döden och livet går hand i hand och vi båda här hos oss har varit med om mycket under våra liv. Vi diskuterar det öppet , vi vet att det kan ändra snabbt, så vi är så förberedda som vi kan vara. Man är det ju ändå aldrig när det händer. Jag tror och kanske t.om. vet att inget behöver bli som man kanske planerar. Sorgen har så många ansikten. Det är min erfarenhet. Det gäller nog först och främst att ta till sig nuet när det sker…att gå igenom sorgen så gott man kan. Det går ju inte att gå runt den. Den ska bearbetas med allt vad det innebär, Olika för olika människor. Sen kommer det praktiska och då först tror jag att det är möjligt att planera sin egen ensamma tillvaro utgående från hur man tänker och känner då. Jag känner spontant att jag blir kvar här…men jag flyger säkert ofta till barn och barnbarn i Sverige.
Kram.
Ja det gör det, båda delarna vill och behöver jag fundera kring. Så sant, att gå igenom sorgen. Kram
Kära Anna! Så fint och modigt av dig att dela med dig av dina tankar. Det är starkt att våga reflektera över något som vi alla förr eller senare behöver förhålla oss till, men som så många undviker att prata om. Jag tror precis som du att tryggheten i att veta att det finns saker man fortfarande vill och kan göra, även om man blir ensam kvar, är väldigt värdefull. Dina ord inspirerar till att våga tänka på framtiden utan att fastna i oro. Tack för att du sätter ord på det svåra på ett så klokt och ärligt sätt.
KRAMAR till Dig! Anna
Tack vännen, glad du uppskattar min transparens. Fint jag kan inspirera till att våga tänka framåt. Kramar!
Gomorron Anna!
Vilket fint foto på dig <3
Tankarna… jag har nog tyvärr inte kommit så långt mentalt i tankegången att jag kan analysera på det viset, men starkt av dig att dela med dig <3
Caminon har jag också funderat på att göra men för mig är det nog mest våra djur som hindrar mig känslomässigt, inte min man då han vet att jag älskar sånt men han personligen helst nog skulle stanna hemma <3
Tack för att du delar med dig av dina reflektioner <3
Stor kram!
Jag vet inte vad som hindrar mig ang. caminon. Troligen att jag är för bekväm… Tack för att du delar också och finns med mig på livets resa. Kram
Ja inte vet man hur man reagerar när det som absolut inte får hända händer.
Bra att kunna fundera på det dock. Och precis som du säger att man vill fortsätta. Så bra! Jag lever ju kvar i lägenheten fast efter en separation. Det är inte alltid optimalt och jag vet att jag MÅSTE ta mig härifrån. För min skull. Ekonomi stoppar mig. Än så länge.
Fin bild på dig! Kramar
Jag gillar att låta tankarna få spinna runt lite, även kring det som jag tycker känns väldigt främmande och jobbigt. Jag tycker det ska bli spännande att se var du hamnar när du lämnar lägenheten. Kramar
Är det något vi säkert vet om framtiden så är det att en av oss kommer att bli ensam kvar om inte en olycka eller annat händer. Lars, som blev änkeman när han var 63, säger alltid att den som fått förmånen att få vara kvar mäste fortsätta leva. Jag kan nog känna som du att det finns många saker som jag vill göra och mycket väl skulle kunna tänka mig att göra även om jag vore själv. Vi har reflekterat över vårt boende och nästa lägenhet vi flyttar in i kommer att bli en som någon av oss har råd att stanna kvar i även som ensam. Tills vidare lever vi livet här och nu för om morgondagen vet vi inget men visst är det bar att ha reflekterat över den!
Precis så. Jag vill också fortsätta leva om jag blir ensam kvar. En del planerande för ålderns höst är väl inte fel, låter klokt av er.
Förr tyckte jag det var jobbigt att prata i dessa banor. Men ju äldre jag blivit så är det inga konstigheter alls längre. Vi pratar och diskuterar detta ämne jag och gubben lite då och då hur vi tänkt om någon av oss blir ensam.
Sedan vet man inte om det nu skulle bli så som man tänker just nu men vissa saker står nog både jag och gubben fast vid om det händer något med en av oss.
Ha en fin och bra lördag.
Kram Carin
Vad bra du känner så också, att kunna prata om framtiden även om den är oviss känns viktigt för mig också. Kram
Visst tänker man på sånt ibland – orkar vi med hus även om vi är två?
Både min mor och svärfar gifte om sig i 60-års ålder, levde 30 år till med ny partner… men det känns ju inte heller aktuellt 🙂
Generationsboende? Finns tanter som delar lägenhet, som man gjorde som ung student.
Allt går inte att planera. Eller går det?
Att fundera på framtiden, oavsett om en är en eller båda är kvar är nog så viktigt tycker jag. Nej tror inte alls att allt går att planera, inte för mig i af, jag är ju bra på att leva i nuet. Men kanske jag inte är det då. Vi får kanske se.
Det är nog en trygghet i sej att du funderar på detta.
Jag är redan i den sitsen, och det är ju självvalt som du vet.
Jag tänker ofta på döden, förr tröstade jag mej med att pojkarna skulle ha varandra de dagen jag försvinner, men nu är Martin ensam kvar att ta hand om allt, så jag har pratat med honom och skrivit ner mycket för att underlätta för honom.
Jag vågar inte ens tänka på att han ska lämna mej, men tanken kommer ibland.
Han har sin lilla familj men det är inte samma trygghet för min del, samt att mycket kan hända även där.
Kram
Jamen så känner jag faktiskt. Bra du pratat med Martin om det, förstår så klart att du fasar för att det är du som blir ensam kvar. Kramar
Hej Anna, det här är ju – som du säkert förstår- rakt in i mitt hjärta. Att tänka ”utifall jag blir ensam” är att ta ansvar, för väl där så allt initialt ett kaos. Då är det bra att ha en plan, några tankar, kring hur man i vart fall kan tänkas börja, vilka trådar man ska dra i, mot tänkbara mål. Setubal gillar jag. Och bloggandet visade sig bli min livlina när döden knackade på dörren. Statistiskt sätt så har Roger och du många fantastiska år kvar tillsammans och jag önskar att solen fortsätter lysa över er, länge länge. Skulle något trots allt hända, så ring. Så kommer jag. Kram 🥰
Tack fina vännen! Jag lovar jag ringer <3
Ett kollektiv för singlar lät jättespännande. Då blir det säkert några änkor/änkemän som förstår sorgen, och kan bjuda på glada stunder.
Jag har ingen partner men däremot har jag tänkt på livet efter att mina föräldrar gått bort. Att jag inte kan skaffa fler marsvin, för vem tar hand om dom ifall det händer mig något?
Mina övriga tankar om döden är att genomföra mina drömmar så fort som möjligt, för jag vet inte hur lång tid jag har.
Visst låter det spännande! Även utan partner finns ju efterlevande. Gillar din målbild att genomföra dina drömmar!
En tanke som jag själv bearbetar ibland, med en hustru som är 17 år äldre så vore det ju ganska naturligt även om jag hoppas på ett gemensamt dödsfall på något vis som inte skadar andra.
Det är som det är, svårt att se en framtid utan hustrun men jag antar att det skulle fungera det också, om än i sorg.
Ta hand om dig nu.
Förstår det känns kanske ännu mer naturligt för dig att fundera i de här banorna. Tack detsamma!
Ha det bäst.
Du med!
Ja, det här är ju något jag redan upplevt och tagit mig igenom. Jag hann inte mer än flytta så var det dags att börja vänta på levern så allt blev ställt på vänteläge i drygt två år. Sedan upptäckte jag att jag kunde och ville göra saker på egen hand. Roligast är det så klart när jag får sällskap men jag klarar mig själv och det var skönt att upptäcka. Det var min systers förslag att vi skulle bli sysbor och det var helt perfekt under en period av fyra år. Men sedan ville jag hem till Jämtland och leva mitt eget liv. Jag hade aldrig funderat innan och jag vet inte om jag hade kunnat föreställa mig hur det skulle bli. Men att ha planer att utgå från, eller åtminstone färdiga funderingar, kan säkert underlätta om det skulle bli så illa. En sak visste jag direkt. Ingen ny man skulle få komma nära mig. Ingen skulle tåla jämförelsen så där har vi en likhet. Lyckan i att ha haft sitt livs kärlek. Det har gett mig tröst många gånger för det är inte alla som får uppleva den kärleken. Döden och livet är ständigt närvarande hos mig också och för mig känns det ganska naturligt att fundera över båda.
Kram
Förstår det blev vänteläge där med levern. Och att vara sysbor var väl en jättebra lösning för dig då, men som du säger så är ditt liv i eget hem det du behöver nu. Att följa med i vad en själv behöver just nu tycker jag är en styrka, att lyssna och anpassa. Kram
Så fint och modigt att du delar med dig av hur dina tankar går, det är verkligen inte självklart för alla! Jag tänker att så fort som man delar med sig av något blir det mindre skrämmande. Instängt och utan väg ut tar det plats och trycker på.
Vi har båda sagt att vi inte vill hålla den andre fången om det värsta skulle hända. Att livet måste kunna gå vidare på något sätt, även om det skulle vara både tråkigt, svårt och sorgligt. ”Jag kan leva utan dig, men jag vill inte.” Det sa jag för ett gäng år sedan och när jag hade uttryckt det kändes just den här typen av tankar inte skrämmande alls. Jag vet att jag är kompetent, jag vet att min man är det. Vi klarar oss båda utan varandra, men blir bättre tillsammans.
Hade jag blivit ensam hade jag inte klarat av det här hemmet själv. Jag kan tänka mig att bli kulturtant i Stockholm där det finns både aktiviteter, släktingar och vänner, men jag hade inte haft råd med ett boende där jag hade velat bo, hehe. Kollektiv har jag levt förut, men då hade jag haft mycket högre krav på både typen av boende och de jag bodde med.
Tack för dina tankar, tack för inspirationen! Kram!
Jag kan leva utan dig men jag vill inte – exakt så! Att få vara tillsammans är så klart det vi vill, men när det inte är så längre så är jag övertygad om att vi också båda två kommer klara oss. Det är en trygghet att känna så. Ett kollektiv skulle vara en utmaning helt klart 🙂 Tack för att du spinner vidare på mina inlägg. Kram
Väldigt viktiga tankar du delar med dig av.
Inte omöjligt att jag kopierar dina frågor och länkar till din blogg -för jag tänker själv mycket på livet och döden. Det finns saker som jag oroar mig extremt mycket för, men som jag inte klarar av att skriva på bloggen, och som hänger ihop med tankar kring livet, hälsan, döden, nära och kära.
Men det är ändå viktigt att gå igenom allt det här med sig själv, kanske också dela allt med någon annan, såsom jag tror att du kan göra med Roger och såsom du gör här.
Du gav mig inspiration.
Gör gärna det, alltid intressant att läsa personliga inlägg tycker jag. Och som du säger, allt vill en inte skriva på bloggen, men att ändå gå igenom för sig själv är viktigt, tycker jag. Fint att höra!
Tunga tankar som jag tror att alla bär på ibland. Ju äldre man blir, ju närmare kommer man det oundvikliga – vilket i sig kan inträffa oavsett ålder – och i den bästa av världar vill man själv inte överleva någon i ens närhet. Egoistiskt kanske, men så tror jag många tänker. Hellre först än sist.
Oundvikligt är det att någon blir kvar helt klart. Vet inte om jag hellre är först än sist faktiskt.
Fina tankar, ibland jobbiga tankar. Men det vi alla vet är att vi alla kommer att dö. Men inget vet när. Inte ens när vi ligger på det yttersta.
Som sjuksköterska får man ofta frågan av anhöriga om vi vet hur långt det är kvar hos den vi vårdar i livets slut. En fråga vi aldrig kan svara på, för ingen vet. Vi kan ana och tänka men tänk så många gånger vi haft fel. Maken och jag pratar en del om det, kring hur vi tänker om vi blir ensamma kvar så länge vi bor i vårt nuvarande hus. Det kan kännas jobbigt och tungt men ändå så viktigt.
Ett mycket fint inlägg Anna.
Tack! Inte en lätt fråga förstår jag. Fint ni pratar om det här också. Tack!