När vi bodde i stjärndalen med våra vänner så avslutade vi vår vistelse med att gå en 7 km fin vandring i omgivningarna i São Teotónio, Odemira. Häng med!
Det är fantastiskt att kunna gå en vandring ca 1 timmes bilväg hemifrån, som erbjuder tre olika typer av miljöer, vilket ger så varierade upplevelser.
Öppet och vidbränt
Vi rundade lodgen och gick igenom en liten skog för att sen utmed skogskanten börja en en lång nedförsbacke. Vägen vek av från skogen ut på helt öppen mark, fast det är det inte länge till för det är planterat eukalyptus där och de växer fort.
Hittade lite blommor, såg några ödlor och hamnade på efterkälken hela tiden då jag ville fota så mycket. På avstånd såg vi en levada ner från bergen som ledde vidare till en modern akvedukt. Den gula växten är jakobsört tror jag, tisteln känner du säkert igen och sist är det en annan inhemsk växt som jag tror är ”Cynara algarbiensis”.
Överallt såg vi svartbrända träd, det öppna fältet vi gick på brann ner för 2-3 år sedan i en stor otäck brand. Naturen hämtar sig, faktum är att vissa växter behöver en brand för att kunna fortplanta sig.
Grönskande vid bäcken
Vi kom fram till ett nytt skogsbryn, svängde vänster och hamnade i en helt annan växtlighet eftersom vi nu gick utmed bäcken Ribeira de São Teotónio. Vi svängde samtidigt in på vandringsleden Historical way (extern länk) som är en del av Rota Vicentinas vandringsnät i sydvästra Portugal.
För oss var det som att komma till en helt ny värld. Att sommartid få se vatten i bäcken, ormbunkar och så mycket grönt på ett och samma ställe var fantastiskt. Det var dock knäpptyst där, inte ens fåglar kvittrade. Såg ett mårddjur av något slag, kanske en iller, som snabbt försvann från vattnet in under intilliggande buskar när vi kom gåendes på en liten bro över bäcken.
Vi hittade mycket skugga att stanna under för att dricka några klunkar av vårt vatten som vi självfallet hade med oss, och något på huvudet hade vi alla fyra. Mötte ett par på vägen som arbetade med växtligheten, troligen bodde de i något av husen vi såg på andra sidan vägen på sluttningen bort från bäcken.
Böljande kullar
När vi svängde av från bäcken uppåt igen så öppnade landskapet upp sig igen. Jag kände igen naturen från vår egen hemmamiljö. Korkekar, pinjeträd, kaktusar och betande djur.
Här och var fanns det dammar och när jag stod där och fotade badbryggan så kom det en ståtlig fågel och hovrade. Jag tror det är en ormörn, Circaetus gallicus.
Den sista biten var en lång och på sina ställen ganska brant backe, där blev det inget fotat, där trampade jag bara på.
Men innan den klättringen började hittade jag lite fina träd att föreviga.
Vandringskarta
Cathinka spelade in vår vandring så den finns nu att hitta på wikiloc. Smart och bra!
En vandring som gav mersmak, varje gång jag gör en vandring känner jag att jag vill ha mer. Jag uppskattar verkligen att se naturen swischa förbi bilfönstret när vi är ute och åker, men på en vandring stannar jag upp och tar in miljön på ett helt annat sätt.
Lämna ett svar