Jag tar plats. Jag syns, hörs och har åsikter. Jag släpper ut mig själv. Breder ut mig. Rinner över. Jag driver på. Driver framför allt mig själv men även andra. Medvetet och omedvetet. Jag skrattar – högt!

När en (kvinna!) tar plats är det inte alltid som det uppskattas. Människor känner sig överkörda. Män(niskor) kan känna sig hotade. Att jag är jag är inget hot mot någon annan. Det är bara jag.

Den otroligt känslosamma Anna som har ett brett och djupt känsloregister. Som gråter till Bruce Springsteens ”The River” och som har många ”gammelgäddor” (Mia Skäringers underbara uttryck) som flyter upp emellanåt.

Mitt skratt är en viktig del av mig

Att få släppa ut mitt skratt är så enormt befriande!

Att bara få asgarva när det bubblar inom mig. Jag kan skratta åt så mycket olika saker, men ofta är det faktiskt helt oförklarligt. Jag bara bryter ihop. Och skrattar.

Men skrattet är också fullt av skam

I Los Angeles nyligen när vi gick på the Walk of Fame så bröt jag ut i ett sånt där skratt, varför minns jag inte. Och med ens så kom en skamkänsla. Att jag störde någon. Att jag överröstade någons samtal. Att jag fångade någons uppmärksamhet som borde varit riktad åt ett annat håll. Och mitt i de där skamkänslorna hörde jag en kvinna ropa:

YOU GO GIRL, YOU LET IT OUT GIRL!

Och jösses vad det värmde! Tänker på det nästan varje dag. Jag är så enormt tacksam till denna kvinna som jag dessvärre inte hann se vem det var i vimlet. Men jag är henne evigt tacksam! Det är banne mig inget jag ska skämmas för! Så det så!

Jag lovar här och nu att jag INTE ska hämma mina skratt mer. Aldrig mer!

Hur skrattar du? Hämmar du ditt skratt?