Jag är en väldigt passionerad och engagerad person. Så när jag gör något är det helhjärtat och jag går verkligen all-in. Därför kan det uppstå tomhet efter ett intensivt projekt.

Vi har arbetat hårt i 3,5 månader med att färdigställa huset, varje dag har vi arbetat, ofta mer än 8 timmar. Fram på eftermiddagen har vi ätit middag och sedan jobbat med våra kunder på kvällen.

Att vi är ganska trötta är inte konstigt. Men jag tycker det är lite märkligt att jag ska känna en tomhet nu när vi nästan är klara invändigt.

Badrummet är klart och snart köket också (elen görs i veckan). Det är dags att boa in oss, strukturera våra saker och hitta rätt plats för spagetti, soya, handdukar, tallrikar, vin etc. Tömma Vega och flytta in.

Energin borde spruta ur mig tycker jag, för den här fasen är så rolig. Och vi är så innerligt glada att vi nu har ett stort kök, stort kylskåp och en riktig ugn! Men i torsdags gick luften ur mig och tomheten tog över. Det är nog kroppen som säger ”Bra jobbat, nu kan du ta det lugnt!” och hjärnan som säger ”nu kan du tänka på något annat”.

Men känns som sagt konstigt att det alltid blir så här, detta är nämligen inget nytt fenomen. Jag känner alltid så här när ett projekt närmar sig slutet, ett intensivt projekt vill säga.

Vi har ju massor av projekt kvar att göra, men de är liksom inte lika bråttom. De gör vi när vi känner för det. Huvudmålet var att kunna flytta in i huset innan det blev alldeles för varmt att bo i bil utan AC i bodelen.

Tempot skruvas ner, jag tar längre pauser där jag njuter av vyerna, sätter mig i skuggan och bara lyssnar till tystnaden. Tomheten försvinner och glädjen tar över igen. Sånt är mitt liv!

Bilden visar solrosorna som fick en så tuff start men nu ståtligt pryder vår trädgård!