En annorlunda rubrik, jag vet, men jag känner att det händer något i mig som jag vill dela med mig av. Och det gäller historia samt mitt minne.

Historia

Jag har tills för några år sedan inte alls gillat historia. Skolkade från lektionerna i skolan, delade inte alls min mammans entusiasm och intresse för allt historiskt. Det var urtrist! Det enda jag tyckte var något intressant (och väldigt otäckt) var 2:a världskriget.

Numera tycker jag det är ganska intressant, i alla fall historiska byggnader, filmer där jag lär mig om historien på ett lättsamt sätt och faktiskt också historiska berättelser av olika slag. Det är nytt för mig och jag är glad för att jag blivit nyfiken på historien. Just nu Portugals historia som är lång och ganska otäck med koloniseringar, slavhandel och diktaturer t.ex.

Jag har alltid gillat nuet. Att få leva där jag befinner mig, att gå all-in utan att lägga alltför mycket energi och tid på varken min egen historia eller min framtid. Min ryggsäck är ganska tung och jag bär den med vetskap om att mina upplevelser präglat vem jag är och jag är stolt över den jag är. Men jag orkar inte längre bearbeta det som varit. Jag har accepterat, anpassat och accelererat min situation.

Framtiden är oviss, men spännande. Något jag alltid ser fram emot. Men jag planerar inte särskilt långt, för jag vet att jag som förändringsberoende kommer göra förändringar (små och stora) och ofta inte alls de jag kanske planerade för sisådär 5 år sedan utan något som kommer mer spontant.

benkapellet-evora
Benkapellet i Évora bjuder på intressant historik

Minnet

Jag har ganska lätt för att lära, särskilt siffror, logisk och systematisk arbetsmetodik samt språk. Men sånt som berättas för mig, även om det är intressant, fastnar inte alltid. Ganska sällan faktiskt. Det är inte alls ovanligt att jag ställer en och annan samma fråga som jag ställde sist jag pratar med dottern t.ex., just för att teflonminnet faktiskt existerar hos mig. Det finns säkert de som tar illa vid sig, att jag inte minns, men det är som sagt inte på grund av ointresse. Jag känner att det har varit så i många år, men risken är väl stor att det förvärras med åren.

Kanske det började när jag arbetade för mycket (12-14 timmar per dag), då jag trodde det var bra för företaget och mina kunder att jobba mycket, att ha för mycket att göra, stressa för att vara alla till lag. Jag kunde inte säga nej. Till någon. Idag har jag inga problem att säga nej.

Jag tror faktiskt att all information som matas in via sociala medier och andra flöden blir för mycket för mig och att det också påverkar vad jag minns. Därför har jag valt att inte ha så många vänner på Facebook, inte följa så många på Instagram eller mängder av bloggar. Jag har begränsat mitt informationsflöde och min arbetsbelastning drastiskt de senare åren och det har hjälpt mig att fokusera.

Kan det vara så att historieintresset kommit för att jag numera har plats att minnas lite mer? Eller beror det på att vi hänger utanför Sverige och därmed besöker platser med historisk anknytning och den då blir mer påtaglig? Eller är det åldern som gör att historien blir mer intressant då framtiden inte är lika lång? Jag vet inte. Och det spelar ingen roll. Jag är glad att jag ger mig själv möjligheten att utvecklas varje dag.

Bilden är en soluppgång från vår balkong för ett par veckor sen.