Mitt beteende är orsaken till min dotters ätstörning

Mitt beteende är orsaken till min dotters ätstörning

Som förälder påminns jag emellanåt om ur mitt beteende orsakat stora problem hos min dotter. Något jag i efterhand inte kan ändra på.

Idag klandrar jag inte mig själv, jag har gjort så gott jag kan, mer går ju inte. Men det gör mig såklart ordentligt ledsen att min okunskap skapat stora problem för en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Idag vet jag så mycket mer än jag gjorde som ung förälder. Och det är min kloka och nyfikna dotter som öppnat mitt sinne för den nya kunskapen. Kunskap som gör förbannat ont och där stoltheten måste sväljas. Jag är nämligen inte alls stolt över hur jag hanterat alla frågor och situationer kring mat tidigare i mitt liv och därmed i mina barns uppväxt.

Den senaste tiden har jag haft en del djupa samtal med min dotter, om allt möjligt. Bland annat om mitt beteende kring mat och övervikt.

Mitt matmissbruk

Jag har inte en diagnos på någon ätstörning, men jag är helt klart en person som missbrukar mat. Och har så gjort sedan jag var i skolåldern. Jag var ensam hemma jämt och jag gillade varken skolan eller skolmaten. Skolkade mycket och köpte med mig två gårdagens semlor och glass hem som jag åt som lunch. Jag och min bästa kompis gjorde kladdkaka som vi åt upp. Jag dolde alla bevis så gott jag kunde.

Min mamma och jag gick på dieter, jag vet inte hur gammal jag var. Men jag minns bland annat Scarsedale metoden och Sahlgrenska metoden. Jag svälte mig själv och förstörde min kropps ämnesomsättning tidigt.

Vad jag ätit har varit mitt fokus varje vaken timme, hela livet. Fram tills jag förstod att jag måste, för min egen livsglädjes skull, sluta banta, och då var jag runt 45 år gammal.

Sparat från nätet nån gång men minns inte ursprunget.

Min dotters uppväxt

Min dotter var inte smal som barn. Jag var livrädd för att hon skulle få samma problem som jag hade. Så vi slutade äta socker i perioder. Jag uppmuntrade ett godisfritt år och gav belöning när hon gick ner i vikt. Jag skäms när jag skriver de här orden. Jag gråter när jag läser vad jag skrivit och igen påminns om vilken skada jag åsamkat.

Min övertygelse (och kunskap då) var att bantning är det enda sättet att få bukt med övervikten. Jag trodde verkligen jag hjälpte henne genom att starta hennes medvetenhet tidigt, så hon skulle slippa mina viktproblem. Att vara överviktig var något som var tvunget att stävjas!

Jag såg inte kopplingen mellan mina överviktsproblem och att jag själv börjat med bantning tidigt utan jag trodde min övervikt endast berodde på att jag inte var duktig nog på bantningen. Men jag skulle minsann hjälpa Tess!

Önskar så att jag bara låtit henne vara barn. Att jag inte skammat henne för att få till en förändring. Det funkar ju aldrig, men det visste jag inte då. Jag önskar också jag kunde ta tillbaka saker jag sagt, både medvetet och omedvetet, om utseende och klädstorlekar. Sånt som etsat sig fast hos henne. Jag önskar att jag inte använt orden tjock och överviktig med negativ laddning utan förklarat att det bara beskriver något/någon, att det inte är ett skällsord. Men jag visste inte bättre.

Jag kan inte ändra det som är gjort. Men jag kan vara lyhörd och öppen för förändring. Vi pratar om detta och det är jag otroligt glad för. Hon kommer vara besviken på mig länge, men hon har förlåtit mig för mina misstag för längesen. Glad att hon slipper bära på den tunga ryggsäcken i alla fall.

Strukturförändringar

Det krävs en förändring i strukturerna och det tar generationer. Jag var noga med att servera riktig mat varje dag, jag var också väldigt noga med att inte införa hårda dieter utan istället bygga en grund på mat. Så långt var det bra. Men den viktigaste biten, det mentala, där fallerade jag totalt. Med mina ord och mitt beteende visade jag att varken hon eller jag dög när vi inte var smala. Fasen vad fel jag hade!

För fem år sedan bloggade jag om ”Jag var inte mer värd när jag var smal!”

Det blev inte min generation som gjorde det stora genombrottet i vår familj. Det var min dotter! Tess har stoppat den onda cirkeln – hennes eventuella barn kommer inte få en inställning till mat som påverkar hela deras liv på det här sättet.

Idag kan vi båda hantera vår relation till mat ganska bra. Men det har varit en lång kamp för oss båda, en kamp som aldrig kommer gå över helt och hållet.

Bilden är en tomatblomma som inte har med inlägget att göra, men blommor gör mig glad och det behövde jag efter att ha skrivit det här.

Publicerat:

i:

30 svar till “Mitt beteende är orsaken till min dotters ätstörning”

  1. Ja fy vad vi förstört våra kroppar😔Men så var ju det ”normala” då ( och är väl till viss del än idag) att hela tiden sträva efter det smala.

  2. Intressant! Jag försöker hitta ord på det här men det blir bara detta lilla ”intressant”. För det är det med tanke på vad våra föräldrar bär med sig, vad vi fångar upp och vad vi för vidare till våra barn. Det är som en väninna sade åt mig för flera år sedan, (vi fostrar varandra, hon och jag;)), att föräldrar inte kan hjälpa att barnen präglas av det de växer upp med, alla är offer för sina tider och ur det ska vi växa. Givetvis är detta mycket generaliserande; jag pratar själv gärna om det här med att ta eget ansvar men vi har våra bagage med oss och vi är bara människor. Vi gör fel men det kan bli rätt i alla fall och det har det ju blivit mellan dig och din dotter. Hon har vuxit i det du upplever att du har gjort fel för henne fastän du menade så rätt och ville henne så väl. Vi har våra vägar att vandra och de är långt ifrån enkla.
    Jag och mina två barn, nu vuxna, inser att vi har liknande ”skador” alla tre, efter att vi alla har levt under samma tak som en mera eller mindre psykopatisk pappa/make.
    Där gjorde jag fel, jag försökte anpassa mig på bästa sätt, precis så där som alkoholisthustrun gör, jag blev på något sätt medberoende, bara för att klara trycket och vardagen och givetvis blev barnen drabbade av vad jag sysslade med. Men det förstod jag inte då, utan först senare när äktenskapet hade gått i kras av helt livsnödvändiga skäl. Då först kunde jag andas normalt igen och då först förstod jag vad jag hade förmedlat. Det fina är att vi alla tre, barnen och jag har kunnat prata om det på ett bra sätt, om våra skador som uppstod då.
    Till all lycka blev barnen inte tröstätare, som jag blev ett tag mitt i allt detta, i alla fall har de inte haft överviktsproblem på samma sätt. Vi är inte perfekta och det kanske är bra sist och slutligen. Det är ju av motgångar man växer till en viss del, får förståelse för andra osv. osv…
    Allt det där vet du hur bra som helst, så jag ska inte bli mera långrandig än så här.
    Men jag förstår mycket väl att det blev som det blev för din och din dotters del, du ville henne enbart väl och så blev det inte det i alla fall på det sätt som du menade. Men ni har klarat av det! 🙂 Ett toppenfint uttömmande inlägg från ditt håll igen Anna! Ärligt, öppet, starkt! Tack!
    Nu vill jag ge dig en stor KRAM!

    • Jag förstår ditt ordval, det är intressant, jag håller med. ”Föräldrar inte kan hjälpa att barnen präglas av det de växer upp med, alla är offer för sina tider och ur det ska vi växa” – wow, tack, så väl uttryckt även om det så klart är mer komplext än så. Blir först ledsen, sen rörd av vad ni gått igenom. Tack Karin, tar gärna emot din kram *kramar tillbaka*

  3. Förstår hur tufft det här var att skriva. Redan rubriken sliter mammahjärtat i bitar. Du är en väldigt omtänksam och varm person så jag förstår så väl hur du känner ❤️
    Inget vi sagt eller gjort kan bli ogjort. Men hur vi hanterar resultatet är det som avgör om vi delar ut plåster eller river upp sår.
    Jag är helt säker på att du med all din klokskap och kärlek gjort ett väldigt starkt och fint plåster till din dotter.

    Tack för att du delar med dig. Hoppas att dina ord väcker någon som är mitt i träsket.

    • Vilken fin liknelse med plåstret! Jag hoppas också att det finns någon som behöver de här orden just nu. Och som har ork att läsa och ta till sig.

  4. Vilket fint och ärligt inlägg du skrivit. Jag tror många med dig har upplevt olika saker som den här i sina familjer. En av mina döttrar har lidit av psykisk ohälsa i mer än halva sitt liv och tänk så många gånger jag ifrågasatt mig själv om jag kunde gjort något annorlunda. Landar trots det i känslan att vi alltid gjort så gott vi kan med de förutsättningar vi haft och då får det vara bra så. Idag känns det bra då hennes liv fungerar riktigt bra med sambo och äntligen ett arbete som känns bra och meningsfullt.

  5. Fint skrivet av dig!
    Vårt barnbarn har också ätstörning så vi vet hur det är då hon idag är 28 år och var 14 när hon blev sjuk och dras med att fortfarande inte tycka om sin kropp.
    Tack för att du skrev om detta då jag också har problem med vikten nu mer än förr då jag inte kan röra mig pga rygg problem.
    Kram Birgitta

  6. Arbetar ju på skola och där får man ju höra en del om sådant.
    En del elever har ju ätstörningar har jag förstått men det är inte alltid så lätt att upptäcka det kan jag tänka mig, det gäller väl att vara uppmärksam helt enkelt.
    Vi är ju många som samarbetar i klasserna så vi har ju koll tillsammans och då är det nog lättare att identifiera sådan problematik.

    Min mor bantade i alla år tills hon till sist struntade i det och gick då ner en massa kilon.
    Hon kunde ju banta ett tag sen åt hon rejält och var till sist på plus istället, var väl därför hon slutade då hon insåg hur det fungerade, för henne.

    Ha nu en fin söndag.

  7. Det där med synen på hur vi ska se ut är ett dilemma. Jag har alltid varit smal, men inte har jag varit speciellt glad över det. ”Barn lilla, så du ser ut! Äter du inte!” Så lät det när jag var liten och när jag sedan blev äldre, gift med Åke och bondmora. ”Men kära nån! Så du måste få slita.” Det var inte roligt!
    Jag var inlagd på sjukhus när jag var barn, just för att jag var underviktig. Och mamma berättade att hon fick extra ransoneringskort på socker och grädde för att hon skulle göda mig.
    När vi hade som mest att göra i jordbruket och vikten rasade drack jag ett stort grogglas med äggula rörd med socker och smaksatt med apelsinjuice och vispgrädde varje dag, men vad hjälpte det, jag blev ändå smalare och smalare.
    Med åldern har kilona ”satt sig”, jag har fått osteoporos och mina 159cm har reducerats till 150cm, men vikten är oförändrad, vilket gör att jag ser lite rultig ut och nu är det ingen som beskärmar sig över att jag är smal, nej nu får jag i stället höra:”Så liten du har blivit”. Nog är vi utseendefixerade alltid!
    Trevlig söndag!

    • Eländigt med utseendefixeringen, oavsett hur en ser ut. Tragiskt att de flesta inte kan se förbi det och även känner att de behöver kommentera det som ingångsfras i en dialog.

  8. Så starkt av dej, jag gråter och tänker själv på vad jag överfört till mina barn och förundras ibland över vilka fantastiska människor de blev. Tacksam över att vi kan förstå och förlåta varandra. Det är väl det som kallas kärlek 🧡

  9. Så fint beskrivet Anna. En sak är säker, vi som föräldrar gjorde så gott vi kunde och med den erfarenhet o kunskap vi hade då. Livserfarenhet o visdom kommer med åren och med ett öppet hjärta o insikt om att prata med varandra så hoppas vi att tiden läker våra sår. Kram

  10. Modigt av dig att skriva och så otroligt viktigt att du delar med dig av din kunskap. Det här kan säkert hjälpa andra och jag själv kom genast att tänka på en person jag känner som skulle behöva läsa det här. Tack för att du delar med dig. Önskar dig en fin eftermiddag. Kram

  11. Tack för att du delade med dig och tänk så bra det blev till slut för både dig och din dotter!

  12. Väldigt viktigt att belysa detta ämne. Starkt av dig att göra det. Ofta är ju detta ”ämne! tyvärr tabubelagt. Har erfarenhet av detta med en dotter som haft ätstörningar och delvis har det. Men detta kom i vuxen ålder då hon inte längre bodde hemma så det dröjde innan vi som föräldrar förstod och såg. Och visst gör och handlar man som förälder efter det man tror är bäst och ofta präglad av sin egen bakgrund. Nog så svårt att bryta.
    Ämnet i sig är stort , mångfacetterat och komplext. Inte minst vad som ev. är ”rätt och fel”. Finns ju inget sådant. Och tyvärr är det i västvärlden mer påtagligt med kropps och utseendefixering där vikten och utseendet blir viktig. Bedrövligt!
    I tidningarna och på sociala medier finns artiklar om bantning och reklam för Viktväktarna och på nästa uppslag mängder av bakverk.
    Viktigt att prata, förändra och gå vidare i livet med de kunskaper och erfarenheter man fått .
    Kram

    • Tack, ja det är otroligt viktigt att prata om detta. Att vara lyhörd och vara beredd att slänga gamla teorier och ”lärdomar” i papperskorgen. Hoppas din dotter mår bra!

  13. Väldigt modigt av dig att skriva om ätstörningarna som du råkade ut för och som du inte visste hur du skulle hantera med din dotter.
    Tycker inte att du ska anklaga dig själv. Som du säger, du gjorde så gott du kunde och trodde det var rätt som du gjorde. Ätstörningar var ju inget ämne som togs upp ”offentligt” för 10-20 år sedan. Mig vetande fanns det inga ätstörningar, absolut inte när jag växte upp.
    Det är viktigt att ta upp ätstörningar och annan psykisk ohälsa också för den delen. Hoppas att din dotter mår bra idag.

    • Tack, det är viktigt att prata om, tycker jag. Jag anklagar inte mig själv. Men jag är ändå så klart ledsen över vad jag gjort, även om jag verkligen gjorde det jag trodde var bäst.

  14. Ett så otroligt viktigt ämne, och svårt att skriva om. En sak är säker i alla fall, man gör så gott man kan som förälder, och som man tror är rätt! Älskar att läsa Stina Wolters instagram , och vet att hon skrivit böcker som säkert är väl värda att läsa : ”Kring denna kropp” och ”Kriget mot kroppen”, hoppas jag kan ladda ner dem på mitt konto på Legimus.
    Ha det gott!

Translate »